..bara han är bra och stark…och snäll..

Häromdagen publicerade Staffan I. Lindberg en artikel på DN debatt angående unga vuxnas attityd till demokrati och artikeln har ju sedan dess blivit lite av en huvudnyhet och cirkulerar på allt från debattsidor till Twitter, FB och andra sociala medier..

”..för nästan 23 procent av 18–29-åringarna är detta inte så viktigt. 26 procent tycker att det vore ganska eller mycket bra om Sverige styrdes av en ”stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller val”…”

Diskussionen går nu varm och debattörer, professionella såväl som lekmän, letar febrilt efter en förklaringen till detta nedslående resultatet.
Jag har hittills funnit att det är allt från skolans, mångkulturens, bristen på diktatur, Socialdemokratins till Alliansens fel, för att bara nämna några av dom förklaringar som fyller kommentarsfälten..
Jag måste erkänna att jag inte har något bra svar, inte ens en bra kvalificerad gissning.

Det är ju självklart en väldigt nedslående siffra för en nation som mer än gärna slår sig för bröstet när det kommer till diskussion om öppenhet, dialog, människovärdet och demokrati, vilket jag även tycker vi har viss rätt att göra..
Vissa debattörer vägrar acceptera verkligheten med invändningar som att ”hur ställdes frågan, var den öppen eller stängd?!?

Personligen tycker jag det är ganska ointressant, vi har alltid haft en odemokratisk minoritet precis som alla andra länder i det fria väst, den varierar bara i storlek med tiden. Under mina tonår tillhörde även jag en av dessa, den s.k. autonoma vänstern, vilken en röd omgivning, min okunskap om sammanhang och missriktade humanism hade lett mig till..
Förvisso upplevde jag mig som anarkist alltid i opposition till Marxisterna, men även jag började med tiden relativisera människovärdet medan jag stirrade mig blind på utfallet..

Det intressanta däremot är hur diktaturförespråkaren/kramaren alltid tycks utgå från att han/hon kommer att ingå i det vinnande laget och det är väl just det som visar att personen inte förstår storheten med demokratin*, trots dess brister, dvs att du som oppositionell är fri att vara en människa med allt vad det innebär, även om du inte är med i ”det vinnande laget”..

Men det är oerhört viktigt för alla oss frihetskramare att vi förstår att den alltid kommer vara utsatt, från alla håll, och att det därför inte går att luta oss tillbaka och tro att nu är det bara en raksträcka kvar eftersom vi kom helskinnade ut ur kurvan, för vi måste vara beredda att ta diskussionen även med den mest enfaldige..

Jag får ofta frågan om varför jag är Liberal, särskilt från gamla socialistkompisar, och mitt svar är enkelt:

”I det liberala samhället finner du Nazister, Kommunister, Fascister, Religiösa extremister m.fl på våra gator och torg, medan man i ”deras” samhällen bara finner Liberaler i fängelset eller på begravningsplatsen..”

(*Inkl. MR)